Warsawapakten

Tänka sig. Idag är det exakt 20 år sedan Warsawapakten officiellt upplöstses.

För oss som växte upp på 70- och 80-talet var Warsawapakten något högst verkligt. Det producerades exempelvis en hel del barnprogram där som sändes i Sverige, exempelvis John Blund och Professor Balthazar (båda två för övrigt extremt knarkiga). Sedan fick man lära sig i skolan att det inte var så jävla roligt att bo i Warsawapakten. Dessutom kunde de starta krig när som helst. När jag gjorde min militärtjänst ett år senare var befälen fortfarande oroliga att Ryssland skulle starta krig, så man kunde inte ta det lugnt då heller.

I Warsawapakten ingick länderna: Sovjetunionen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Albanien (till -68), Rumänien och Bulgarien. Idag är väl de länderna mest kända för god öl, mat med pepparrot och nya semestermål. Fast fd. Sovjetunionen verkar förvisso försöka hålla gamla diktatorfanan högt. Det måste man ge dom.

90-tals sommar

Jag älskar sommaren. När temperaturen kryper upp mot 30 grader känner man att man verkligen lever. Jag vill bara lägga mig på en strand någonstans och steka. Och när sedan vintern kommer kollar jag hela tiden efter sista-minuten-resor till Thailand.

Ovanstående är ett exempel på såkallad ironi, något som var väldigt populärt på 90-talet. Under tio år visste man egentligen inte vad någon menade. Intresseklubben antecknar är ju också ett exempel. Det fanns aldrig någon intresseklubb och de antecknade verkligen inte.

En mer sanningsenlig beskrivning av sommaren skulle vara något i stil med: Jag hatar sommaren. När temperaturen kryper upp mot 30 grader vill jag  krypa ur mitt eget skinn. Jag vill leva inuti ICAs kyldisk. Och när sedan vintern kommer kan jag andas igen.

Hjärta Roskilde

Under 90-talet var jag naturligtvis flera gånger på Roskildefestivalen. Jag såg Nirvana, Danzig, Sisters of Mercy, Faith no more, Iron Maiden, ZZ Top (!), Rage against the machine och andra saker vi tyckte var bra på 90-talet.

Det var en trevlig festival. Visst, Hells Angels brukade vara där och en del knarkade nog litegranna men överlag var det fin och varm stämning.

Kort och gott minns jag, såhär på ålderns höst, Roskildefestivalen mycket varmt. Därför gläds jag när jag läser att alla Arvikafestivalsbesökare, som tyvärr fått se sin musikfest inställd, får komma in till Roskilde gratis. Det gäller dock bara om man hade köpt ett tredagars-pass. Men ändå!

Det är naturligtvis bara krass marknadsföring och de räknar väl med att besökarna ska dricka öl tills de går bankrupt. Men jag blir sugen att åka dit en gång till, innan jag förpassas till rulattor och syrgastält. Då ska jag bo på antingen hotell eller i en husbil. Jag är för gammal för tält.

Och jag borde verkligen skriva om Foo Fighters konserten. Än så länge är det för stort. Man kan ju inte sätta sig ner och skriva om Gud bara fem dagar efter att man sett honom.

Min flickväns frikort

På onsdag är det dags för mig och min flickvän att se Foo Fighters på stadion i Stockholm. Att säga att jag ser fram emot att se den är en sådan underdrift att det nästan är åtalbart.

Jag har följt gruppen sedan ända sedan de bildades och Dave Grohl längre än så i och med Nirvana. Om jag har en enda idol i livet måste jag nog säga Dave Grohl. Dessutom har han en av min flickväns alla frikort. Just Dave stör mig inte så mycket.

Foo Fighters bästa album producerades naturligtvis på 90-talet, The Colour and the Shape. Dock har de gjort väldigt mycket bra sedan dess och exempelvis deras senaste, Wasting Light är också mycket bra.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett mycket längre inlägg om 90-talets grunge och min stora manskärlek till Dave Grohl, men jag måste gå och hämta Indiedrottningen nu. Min flickvän alltså.

Bildandet av intresseklubben

Jag hade faktiskt inte en aning om att uttrycket ”Intresseklubben antecknar” härstammar från 90-talet. Det känns som något man alltid använt. Wikipedia hävdar dock  att ”Det äldsta skriftliga belägg på uttrycket som återfinns i mediearkivet är från 5 maj 1995”. Står det i Wikipedia är det ju sant.

Konstigt. Kanske är det så att om man använt ett uttryck så länge känns det som att det alltid funnits. Det är precis som att man alltid trott att man har kunnat handla på Systembolaget. Men så är inte heller fallet. Många var gångerna man fick böna och be sin syster att köpa ut en flaska Tyskt Lantvin. Aldrig gav hon vika.

Jag använder varianter av uttrycket fortfarande men tycker att jag förnyat det något. Istället för att säga ”Intresseklubben antecknar” kanske jag säger något i stil med ”Vänta, jag ska bara hämta en penna.”

Roliga är de också, den där generationen som växte upp på 90-talet.

Mina Martens

Min flickvän brukar göra sig rolig över mina lågskurna Doc Martens. Jag tror till och med hon kallat dom för nittiotalsskorna, som att det skulle vara något dåligt.  Hennes uppfattning om mode är mycket skev, men så var hon fortfarande ganska ung under 90-talet.

Kärleken till Dr Martens har i mitt fall pågått sedan slutet av 80-talet. Jag har alltid haft ett par Dr Martens. Vi har gått i skolan tillsammans, på fester, konserter och festivaler, skrattat, gråtit och kanske till och med stött på flickor tillsammans.

Nu för tiden nöjer vi oss med att gå till jobbet och kanske affären tillsammans. Eller tillsammans förresten… Mina lågskurna Dr Martens har dessvärre sett sina bästa dagar. Jag får antingen ta dom till skomakaren eller köpa nya. Men under tiden jag skrivit detta har min kärlek till just detta paret skor åter blossat upp. Hur kan man bara slänga en sådan trogen följeslagare? Det skulle vara som att kasta sin gamla hund.

Ligga runt

Ganska länge trodde jag att det var MC Hammer som Whitney Houston var gift med, samt snortade upp en förmögenhet ihop med. Men det var det ju inte. Det var istället Bobby Brown, som exempelvis 1992 släppte hiten Humpin’ around.

Du kan inte röra detta

Musikmässigt kunde årtiondet börjat bättre:

Men det skulle bli bättre.

20 år senare

Vid den här tiden för tjugo år sedan hade jag precis slutat andra ring i gymnasiet. Jag är ganska säker på att jag inte hade ett sommarjobb. Det behövde man inte på den tiden för man bodde hemma hos mamma och hon försåg en med fläskkotletter, köttfärslimpa och andra saker med kött i sig.

Det förlovade årtiondet, 90-talet hade pågått i ungefär ett halvår, men det hade börjat starkt. Sovjet höll på att gå under, Irak hade invaderat Kuwait vilket ledde till att USA invaderade tillbaka (de ville beskydda mänskliga rättigheter, inte olja). Överhuvudtaget var frihetsrörelser starka dessa år, i början av året.  Vi visste att 90-talet var något att räkna med.

20 år senare har Erik Sade vunnit melodifestivalen men det är väl ungefär allt.